Alltså, vad fan är det med katthelvetet (Vincent, den svarta alltså)... den senaste tiden har han börjat gå runt och skrikit, tjutit, jamat, pipt och gnällt. Han låter värre än en löpande honkatt. Hela tiden. Konstant. Han är fan aldrig tyst. Och så gör han precis som han vill. Lyssnar inte för fem öre när man säger åt honom. Om han är någonstans där han inte får vara och man säger åt honom på skarpen, samtidigt som han lyfts bestämt därifrån, så är han liförbannat där lika snabbt igen.

Vad är probelmet?

Han får ju uppmärksamhet. Jag kelar med honom, klappar och är snäll, rensar den jävla kattlådan, häller upp ny mat i princip sett så fort den är slut. Hur mycket mer kan man begära av sin husse?

Jag hoppas verkligen att frugan kommer hem snart, för då av någon underlig anledning går det bra att vara tyst.

Det här håller inte i sig i längden. En vacker tappar jag humöret totalt och spikar upp honom på väggen eller något liknande. För varför kan han inte vara mer som sin bror (Ataris, den gula)? Han är raka motsatsen. Stör en aldrig. Han lever livet som en lagom - eller ska det kanske vara: något - tjock katt borde göra. Ta det lugnt. Helst utsträckt över halva sängen och bara chilla.

Bara för att jag skriver detta så är Vincent tyst. Så man kanske skulle passa på att tjuta så länge det varar.

Med öronpropparna berädda i handen  / Herr Wise